IFK Norrköping besegrade AIK med 2-0 hemma på Idrottsparken i en tuff tillställning där hemmalaget var det något bättre laget. Första målet kom på frispark efter en dryg timme och det andra målet på stopptid.
Det är inte bara Råsunda som har problem med underlaget. Idrottsparken var minst lika usel och det hämmade uppenbart bägge lagens spel. Felstudsarna var otaliga och osäkerhet syntes i bägge lagen. Det är trist att dåliga gräsmattor ska förstöra, vad som borde blivit en bra match. Nu försökte lagen spela, men det är inte kul, när mattan stör spelet mer än motståndarna.
Nå, det var inte gräsets fel att AIK föll, förutsättningarna var lika för bägge lagen. Det var inte heller bristande vilja eller ork utan främst oförmågan att skapa chanser och komma till avslut. Först under den sista kvarten, då både Arash Talebinejad och Andreas Eriksson kommit in på plan, kunde AIK stå emot det fysiskt starka Norrköpingsförsvaret och vaska fram både chanser och skottillfällen. Arash hade ett skott i stolpen, men målvakten var bra med och hade förmodligen klarat även om den gått längre in mot mål. Både Arash och "Ante" rörde sig bra och snabbt, men hade också styrka nog att kunna behålla bollen.
AIK gjorde annars en bättre match rent spelmässigt än i premiären. Tre poäng efter två omgångar kan kännas som en besvikelse, men det viktigaste för fortsättningen är ändå att spelarna tror på spelmodellen och törs fortsätta. Det kan säkert bli en fem-sex darriga inledande matcher, men det ser ut som om spelarna är på väg att hitta sig själva och varandra.
Bortalaget inledde friskt och optimistiskt de första minuterna, men efter fem-sex minuter tog hemmalaget över och hade sen en klar dominans i en dryg kvart. Sen jämnade spelet ut sig och det blev mer ett försiktigt ställningskrig baserat kring mittplan. Norrköping var å andra sidan klart giftigare i sina offensiva framstötar än AIK. Gnaget ville och försökte, men den enda som riktigt lyckades störa och oroa motståndarna var Mattias Moström. Det såg naturligtvis Norrköpingsförsvaret också och tog honom emellanåt ganska bryskt.
De mest framträdande AIK-arna i den första halvleken var Mattias Moström, Daniel Örlund, Daniel Tjernström och Niklas Sandberg. Backlinjen var inte alls dålig, men de känns inte riktigt bekväma i systemet ännu, utan får ägna för mycket tid åt att kolla varandra. Örlund hade inte alltför mycket att göra, men var lugn och säker och skapade trygghet för de andra. Inga riktigt heta chanser, men fördelningen var ungefär 4-1 till Norrköping.
Moström fick en smäll mot slutet av halvleken och kom inte till spel i den andra utan ersattes av Markus Karlsson, vilket innebar att Haynes gick över till högerkanten. Någon större förändring i spelet var det inte till att börja med. I den 56:e minuten var Mats Rubarth på väg igenom strax innanför straffområdeslinjen, men stoppades av en kraftig tackling och armbåge i ryggen. Straff tyckte många, men icke domaren. När man såg situationen på TV såg det ut som en klar straff! Sex minuter senare fick Norrköping en frispark på sin västersida ett drygt tjugotal meter från AIK-målet. Tacklingen som ledde till frisparken var knappast något att blåsa för. AIK-spelaren gjorde en glidtackling och motståndaren hoppade över och föll vid nedslaget! På den frisparken gjorde "Peking" 1-0. En mycket läcker frispark som touchade stolpens insida på vägen in. Daniel Örlund hann nästan fram, men var chanslös.
Ett tag senare byttes då Arash och Ante in, ut gick Daniel Hoch och Kristian Haynes. Därefter fick vi se AIK:s bästa spel och chanser i matchen. Bägge inhopparna var pigga och spelsugna och lyckade skapa en viss oro och förvirring i försvaret, men något mål blev det inte. Egentligen var det bara Arashs stolpträff, som faktiskt kunde gått in. Istället kunde Andreas Alm sätta 2-0 strax före slutsignalen, efter den enda felbedömning Örlund gjorde under matchen. I det läget tryckte AIK på för att få en kvittering, så att Alm blev ensam vid öppet mål var inte så konstigt!
AIK:s bekymmer är bristen på chanser och effektivitet. Ett mål betyder så mycket. Om man inte ens lyckas skapa chanserna blir det lätt något desperat och frustrerat över laget. Därför känns hemmamatchen på söndag viktig. AIK måste lyckas skapa chanser och gärna göra några mål. Då är det möjligt att knutar lossnar och vi börjar spela det spel, som faktiskt finns i laget.