Björn Kindlund

Björn Kindlund spelade ett år med Brommapojkarnas fotbollsungdomar men började sedan att simma i Polisen. Som bäst gjorde han 13,2 på 25 meter fjärilsim och Björn tror själv att simningen bidrog till att han senare i idrottskarriären blev så pass fysiskt stark som han blev. Han återupptog fotbollen i IK Bele och när han var 15 år försökte flera av de större klubbarna värva honom.

- Jag valde AIK mest på grund av att Gert Brodén tränade 62-orna. Han var en mycket duktig tränare som bidrog till min utveckling.

Kindlund, som han kom att kallas (ingen i AIK kallade honom Björn, alla sade "Kindlund"), fick som 18-åring pröva på A-lagsfotboll, som inhoppare i en träningsmatch mot HJK från Helsingfors. Men det var först våren 1981 som han fick göra sin riktiga A-lagsdebut, borta mot Östers IF. AIK förlorade med hela 5-0 men Svenska Dagbladet skrev att Kindlund "skötte sig hyggligt, även om hans orutin lyste igenom". Dagens Nyheter gav Kindlund "godkänt" och själv säger han så här, med 25 års distans till matchen:
- Öster vann Allsvenskan det året och var extremt duktiga. Men jag hängde med bra i min debut.

Under de därnäst kommande två åren blev det bara ett inhopp (tio sista minuterna borta mot IFK Göteborg 1981). Säsongen 1982 blev till stor del förstörd på grund av skador i knäna (schlatter). Men 1983 tog Björn Kindlund på allvar en plats i A-laget. Den skulle han hålla i mer än tio år.

Allsvenskan "på riktigt"

1983 blev ett mycket framångsrikt år för AIK, och för Björn Kindlund. Efter att både AIK och Kindlund haft det trögt i inledningen av säsongen (AIK sladdade betänkligt och Kindlund prövades på mittfältet utan att helt övertyga) vände allt borta mot Mjällby AIF. Jyrki Nieminen, som tidigare spelat vänsterback, sattes upp i anfallet och Kindlund fick spela vänsterback. Det blev succé direkt. AIK vann med 6-0 och försvaret blev Sveriges bästa. Försvarslinjen med Björn Kindlund, Sven Dahlkvist, Göran Karlsson och Göran Göransson framför målvakten Bernt Ljung kallades "Dalavallen" och sommaren 1983 höll AIK "nollan" i hela 562 allsvenska minuter i svit. AIK vann Allsvenskan (men inte SM då mästerskapet avgjordes genom slutspel) och Björn Kindlund var den som definitivt säkrade seriesegern med sitt första allsvenska mål, borta mot Öster 24 september.
- Målet kom på hörna, alla markerade "Dala" och jag kunde ostört springa fram mot främre stolpen och nicka hörnan i mål.

Kindlunds minne sviker inte. Ungefär på samma sätt stod det i tidningarna dagen efter matchen. Dock kan vi komplettera med att det var diskussion om bollen verkligen var inne i mål. I Svenska Dagbladet stod det att "Ove Rübsamen slog en högerhörna som Björn Kindlund i en position vid främre stolpen nicktouchade över Thomas Ravelli. På mållinjen stod Johnny Gustavsson och nickade undan. Linjemannen Benno Boltin från Varberg ansåg dock att bollen redan var inne när Gustavsson nickade undan och signalerade för mål".

AIK, med Björn Kindlund på vänsterbacken, fortsatte att vara ett av Sveriges bästa lag under de följande tre åren. 1985 blev AIK cupmästare efter finalseger mot Öster, i det som Kindlund betraktar som sin karriärs bästa match. Efter ett 1986 med SM-final (förlust mot Malmö FF) följde några skrala år när AIK fick kämpa för nya allsvenska kontrakt.
- Vi tappade många duktiga spelare och det uppstod problem och det blev mycket tjafs. Men när Sanny Åslund kom som tränare fick vi in glädje och drag igen. Han hade vinnarskalle och vi fick en tuffare attityd. Men vi hade inte tillräckligt bra spelare för att blanda oss i toppstriden på allvar.

Guldlaget 1992

I början av 1990-talet kom det några nya och mycket duktiga spelare till AIK. Vadim Jevtushenko kom redan 1989, Peter Larsson och Bernt Ljung 1991, Krister Nordin och Dick Lidman 1992. Och just 1992 kom fullträffen som alla AIK:are väntat på i 55 år, SM-guld!
- Vi hade ett bra lag med Vadim Jevtushenko i en klass för sig. Han är den bäste fotbollsspelare jag har spelat med. Han kunde mest fotboll av alla.
- Men jag hade också unnat Sven Dahlkvist och Göran Göransson att få vinna ett SM-guld. Båda var mer än väl förtjänta av det.

1993 blev Björn Kindlunds sista år inom elitfotbollen. Han hade haft skadeproblem med ljumskar och gillade inte uppmärksamheten i media. "Jag jobbade som brandman och fick prata fotboll i stället för att släcka bränder". Slutet på Kindlunds karriär kunde ha blivit något alldeles extra. I returmatchen mot Sparta från Prag i kvalet till Champions League behövde AIK, med några minuter kvar att spela, göra ett mål för att gå vidare. Då lyckades Kindlund, med målvakten bortspelad, ur svår vinkel och position få till ett vänsterskott i stolpen! Mål där och AIK hade varit vidare.
- Många sade att jag hade otur eller att jag missade. Jag menar i stället att det var en prestation att från min position få bollen så nära mål.
- Hade vi gått vidare där hade jag nog spelat ett år till.

De viktiga målen

Björn Kindlund gjorde, trots att han för det mesta spelade back, 28 mål i Allsvenskan, SM-slutspel och Mästerskapsserien. Här är några av de viktigaste, eller vackraste:

Första allsvenska målet, mot Öster 1983, som säkrade allsvenska seriesegern är beskrivet ovan.
2-1-målet mot Djurgården, 22 maj 1986, en rökare från 25 meter efter en hörna.
Retur i SM-semifinalen mot IFK Göteborg på Nya Ullevi. Kindlund gör det avgörande kvitteringsmålet, till 1-1, som innebär att AIK tar en plats i SM-finalen.
1988 års första allsvenska AIK-mål, i 29:e minuten hemma mot IFK Norrköping, frispelad av Thomas Lundmark placerade Kindlund bollen enkelt förbi Mats Johansson i Norrköpingsmålet.
1-0-målet mot Djurgården 31 augusti 1989. Kindlund klippte till direkt på hörna och bollen gick otagbart in i djurgårdsmålvakten Anders Almgrens vänstra kryss.
19 september 1991, AIK-Djurgården. Kindlund klackade(!) in 1-0 efter en hörna i en match som totalt dominerades av Djurgården men som vanns av AIK med 3-0.
12 april 1993 borta mot IFK Göteborg. I matchens absolut sista spark, efter en lång lyra från Jan Andersson, kvitterar Kindlund genom att skjuta över Thomas Ravelli i Göteborgsmålet.

En av AIK:s mesta fotbollsspelare genom tiderna

Kindlund lämnade AIK efter 1993 och varvade ner i några mindre klubbar. Han var allroundspelaren som gjorde bra insatser över hela planen. Trots att han inte var så lång var han en duktig huvudspleare, han hade bra teknik och han läste spelet bra. Han hade något som tränare Rolf Zetterlund gillade, en "hög lägstanivå". Han hade dock en tendens att stanna upp spelet efter en dribbling och tog inte alltid tillvara på de fördelar som en snabb pass eller lyckad dribbling gav. Han trivdes heller aldrig riktigt i rampljuset och med uppmärksamheten från media och nervositeten inför match kunde någon gång påverka negativt. Hans tränare 1988-90 Sanny Åslund beskriver honom så här:
"En glädjespridare, en enorm talang, stark i kroppen och med en härlig humor. Han var ibland snabbare i munnen än i hjärnan. Han var strålande i luftspelet, timingen, sättet att gå upp i luftdueller. Stark i kroppen vid kroppskontakt."

Björn Kindlund är, tillsammans med Bernt Ljung, den ende som fick vara med i två av AIK:s allra största och framgångsrikaste lag genom tiderna. Dels laget under Rolf Zetterlund 1983-86 och dels det SM-guldvinnande laget 1992. Med sina 208 allsvenska matcher, och ytterligare 29 i SM-slutspel och Mästerskapsserie, är Björn Kindlund AIK:s nionde mesta allsvenska spelare (eller sjätte mesta om vi räknar seriematcher i högsta serien och slutspel) och alltså en av de riktigt stora i AIK:s fotbollshistoria.

Till sist en anekdot från 25 oktober 1992, från uppvärmningen inför den sista avgörande matchen mot Malmö FF. Dick Lidman berättar:
"Vår tränare Tommy Söderberg hade bestämt sagt åt oss att inte tänka på SM-guldet utan bara koncentrera oss på den kommande matchen. Att inte diskutera frågor från journalister om möjligheter till SM-guld. Att försöka slå bort tankarna från SM-pokalen. Men mitt under uppvärmningen så säger Kindlund att "nu lyfter vi på armarna och låtsas att vi lyfter SM-bucklan"."

Det är också en bild av Björn Kindlund. Alltid glad, och alltid letande efter möjligheter att muntra upp omgivningen. Till den bilden hör även Björns föräldrar som alltid följt honom på Råsunda och andra arenor. Inför hans sista allsvenska match sprang hela laget fram och vinkade till dom på Råsundas läktare. De, mer än några andra, är kanske allra stoltast över Björn Kindlunds framgångsrika AIK-karriär.

Text: Anders Johrén (2006)