Jag accepterar inte att det är så här att gå på fotboll. Som förälder och numera även projektansvarig för Fotbollsalliansens föräldra­forum besökte jag derbyt mellan AIK och Hammarby den 25 augusti på Råsunda stadion i Solna.

Jag har varit på fotboll förr. Jag har barn som spelar fotboll. Jag har barn som håller på sitt lag. Jag har läst på om huliganer.

Jag har fått en insikt i vilket oerhört värdefullt och kraftfullt jobb klubbarna gör gemensamt för att förbättra supportkulturen.

Jag är ingen duvunge och jag har rätt hög tolerans för hur människor får bete sig. Jag var förberedd. Men jag blev ändå chockad och rädd.

Oavsett om man gillar fotboll eller inte, vilken klubbtillhörighet man har eller var man befinner sig i supporterhierarkin måste man reagera.

•Det är inte ok att vara hotfull.

•Det är inte ok att skrika att någon ska dö.

•Det är inte ok att kasta in ”bomber” mot spelarna, supportrar eller polisen.

Det är inte ok att så många unga killar tycker att våldsyttringar som kränkningar och verbala och fysiska hot får passera för att det sker i namn av laget eller fotboll i stort.

Det är inte ok att någon av supportrarna agerar på detta sätt mot spelarna, publiken, varandra eller någon annan människa.

Det är inte ok med vendettor i sin klubbs namn.

Alla dessa handlingar ska sammanfattas med ett ord: våld! Den som inte tycker det har tappat omdömet.

Hur blev det så här? Jag anar att vi (samhället) gradvis har accepterat att det blivit grövre och hotfullare stämning på läktarna. Annars skulle väl inte så många ge sitt tysta medgivande.

Frågan är varför supportrarna gradvis har höjt sin tolerans för hotfulla situationer och kränkningar av varandra men också inom sin egen klubb.

Som förälder måste jag fråga mig: är det en bra miljö för barn?

Ja och nej, måste svaret bli. Givetvis spelas det matcher där inget händer. Givetvis ska vi fortsätta gå på fotboll och låta våra barn följa sin klubb.

Men vi föräldrar borde kanske vara mer aktiva vid derbyn. Närvaron av föräldrar och kompisars föräldrar har en preventiv funktion. De flesta av oss vill inte bli bortgjorda inför dem som vi bryr oss om.

Jag vet att föräldraföreningar runt om i Stockholm har börjat ”nattvandra” i samband med derbyn. Det är bra, gå med! Vill du inte göra det, köp en biljett! Var med i matchen!

Oavsett hårdare straff eller inte, så arbetar en mängd yrkesgrupper, organisationer och enskilda personer för att det som hände på förra derbyt inte ska kunna hända. Ändå hände det. Därför frågar jag mig: var befann sig alla föräldrar? Vad gjorde din son igår?

Vi kan inte blunda längre – det här problemet ägs till stor del av individer. Majoriteten av den klack jag stod i var unga män, unga pojkar.

Har du talat med din son/bror/pappa/pojkvän/man/kompis/kollega om vad som hände på derbyt; före, under och efter matchen? Vad blev svaret?

Vi föräldrar måste våga säga nej till våld i alla dess former.

Nu är det derbydags igen imorgon.

Magnus Linton skrev i Expressen: ”De som kämpar för att separera idrottens idé från våldets har ingen lätt match framför sig”.

Jag säger inte emot honom, men jag säger att vi inte ska kasta in handduken.

Låt oss hjälpas åt så att det blir en fotbollsfest utan våld och kränkningar.

Tillsammans med klubbarna kan vi stoppa den negaiva trend som gör att föräldrar snart inte vågar ta med barnen på fotboll.

MARIA EDHOLM CHAMI

mamma till två tonåringar och två bonusbarn samt projektansvarig i Föräldraforum fotbollsalliansen