Efter avbrutna skandalderbyn, vikande publiksiffror och två lag långt från den allsvenska toppstriden saknades glöden och entusiasmen på Råsunda.

Det var länge sedan ett derby mellan Djurgården och AIK var så intetsägande och ”snällt”, och att endast 22 312 åskådare hade kommit säger det mesta om lagens status för närvarande.

Prestigen om att sluta året som ”bäst i stan” finns visserligen alltid, men årets säsong är redan en flopp för både Djurgården och AIK.

Att matchen slutade 1-1, precis som i våras, var på något sätt signifikativt. Båda lagen var nöjda över att åtminstone inte förlora.

AIK spelade sjunde matchen i rad utan seger, senast laget tog en trepoängare var mot Ljungskile 28 juli, medan Djurgården ännu en gång tappade segern i slutskedet av matchen.

–Ja, det är inte första gången vi släpper in ett sent mål. Det kändes ändå ganska lugnt och Djurgårdssupportrarna förtjänade tre poäng, sade Dif-tränaren Siggi Jónsson.

Johan Oremos tidiga mål, i elfte minuten, såg ut att räcka, men på stopptid kunde AIK:s inhoppare Saihou Jagne kvittera.

–Vi kämpade med blod, svett och tårar och förtjänade kvitteringen då Djurgården backade hem i andra, sade AIK-tränaren Rikard Norling.

1–1 var rättvist. Djurgården dominerade i första halvlek, medan AIK flyttade fram positionerna i andra.

Oremo gjorde sitt tredje mål i Dif-tröjan, sedan han kom från Gefle i somras. Han snappade upp en misslyckad bakåtpasning från Markus Jonsson, rundade målvakten Tomi Maanoja och lade iskallt bollen i mål.

–Det var en taskig hemåtpass som stannade lite på en av deras mittbackar. Jag hann emellan, kunde gå runt målvakten och lägga in den. Skönt, sa Oremo som satte AIK:s mittbackar i arbete redan från start.

–Matchen blev speciell efter deras tidiga ledningsmål och sätter sedan nivån, menade Norling.

Djurgården kom ofta fram på högerkanten genom urstarke veteranen Mattias Jonson som var tillbaka efter skadeproblem.

Jonson tvingades dock utgå redan i paus, då han ersattes av Sebastian Rajalakso, vars självförtroende från i våras verkar som bortblåst.

Det var uppenbart att derbyt inte var ”på liv och död” och att lagen dessutom inte har med toppstriden i att göra. Spelet var öppet, nästan vänskapligt. Båda lagen ville visserligen framåt, men kunnandet var för det mesta för dåligt, framför allt i uppspelen. Felpassningarna var många.

AIK jobbade sig in i matchen efterhand och pressade hårt för en kvittering i andra halvlek. Kenny Pavey och Daniel Mendes var nära, men det dröjde till efter 90 minuters spel innan Jagne – som bara hade varit på planen i tio minuter – lyckades överlista Pa Dembo Touray.

–Det var två lag som kämpade hårt och ville visa upp sin fotboll, sammanfattade Siggi Jónsson.