Orrenius: Ny variant av det sjukliga hatet
Den gränsen passerades för längesen i Stockholm.
Det här var bara ännu en ny variant av det sjukliga hat som får hyggligt folk att välja bort fotboll.
Nu blir gårdagens deprimerande bilder ett fall för polisen. Resultatet från det arbetet känns just nu viktigare än någon fotbollsmatch.
Att Hammarby inte ligger i högsta serien är knappast chockerande för trogna supportrar med perspektiv på föreningen. Det är supportrar som har sett Bajen fara upp och ner mellan serierna. De är luttrade. De har bevittnat seriematcher mot lag som Hertzöga och Spårvägen. Just nu är det inte så jävla roligt men förhoppningsvis vänder det snart igen. Brukar ju göra det.
De som däremot bara har nollnolltalet som måttstock lider i många fall av en skev självbild. För dem tycks det obegripligt att Hammarby spelar i superettan. Det är fel på allt, journalisterna är idioter, alla måste avgå.
Jag börjar med att skriva det här eftersom jag har haft en känsla den senaste tiden. På väg hem från jobbet längs tunnelbanans gröna linje har jag sett flera klistermärken som riktat sig mot Sebastián Eguren.
Budskapet har varit tydligt: Eguren är en svikare. Han sade sig älska vårt Hammarby ("Forza Bajen siempre") och nu har han börjat spela med AIK.
Missnöjet har sedan eskalerat till vidriga handlingar och innan jag återkommer till dem vill jag bara få sagt:
Sebastián Eguren är den enklaste av måltavlor att skjuta sin svarta pil mot. Men egentligen tror jag att dessa unga arga män (alltid män) egentligen mest är förbannade på Hammarby som förening. På alla pissmatcher på Söderstadion, på att det inte finns några pengar, på styrelsens inkompetens. Men det där blir ju så diffust. Och om det i det läget dyker upp en före detta ikon som gör något (i de arga männens ögon) oförlåtligt får han ta emot allt hat som bor i dessa förvirrade kroppar.
Så praktiskt.
Så förvirrat.
Så fegt.
Det är skillnad på tanke och handling. Vi bedöms efter vad vi gör, inte efter vad vi tänker. Jag har full förståelse för att man som hammarbyare den här vintern känner sig sviken av Sebastián Eguren. Så får man tänka. Man får också fråga varför han gjorde så och hoppas på en skitvår i AIK för hans del.
Där någonstans går gränsen.
Den var redan passerad när man var inne i vad som troddes vara Egurens port och klottrade, den var knappt synlig när han tvingades få skydd för att utöva sitt yrke och i går såg man den inte längre.
Jag tittar på bilderna över de 16 män som går in på planen under AIK:s träning för att ge Eguren en varning.
Vad tänker männen i det läget?
Att de utför en viktig handling? Att de visar hjärta för Hammarby? Att de är häftiga?
Sitter de just nu och onanerar framför bilderna? Och har de koll på att Hasse Eskilsson faktiskt gjorde en kort sejour i AIK innan han blev kultspelare på Söderstadion?
När polisen anlände till Skytteholm hade förstås männen försvunnit. Men AIK filmar sina trä-ningar, det finns material att gå igenom och vi är många som förväntar oss resultat från det arbetet.
Sebastián Eguren ska bara vara i AIK fram till sommaren. På kort tid måste han anpassa sig till ett nytt lag och dessutom leda det offensivt. Bara det är ett svårt uppdrag och det blir knappast enklare nu. Att försöka spela bra fotboll samtidigt som man hela tiden måste se sig över axeln är en kombination ingen spelare borde behöva utöva.
En sak till:
I dagens fotbollsvärld känns det nästan naivt att kräva livslång lojalitet från någon spelare. Klubbkänsla är numera ett urholkat begrepp. Särskilt naivt blir det när det handlar om en spelare från en annan världsdel, som hamnar i ett svenskt lag av en slump och som sätter sin personliga karriär främst. Hundra kyssar på klubbmärket ändrar inte på det.
Och hur charmad man än blir av en spelare bör man kanske vara mer försiktig med att sätta ikonstämpel på honom efter blott en och en halv säsong.
Av Johan Orrenius
johan.orrenius@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan
