Självinsikten säger att stjärnorna dragit, snön fallit, att serien blivit sämre och Sverige blivit kallt. Schemat säger att det är Kalmar–IFK Göteborg på Fredriksskans.
Så vad säger ni?
Dags för fotboll, eller hur.
Visst känns det lite som när du bjudit in till finmiddag hemma, med bra gäster och bra musik och väldigt bra mat? Du har staplat upp matkassarna på köksbordet, satt på Sonic Youth på ganska hög volym och tagit fram svabben för att våttorka golven och göra fint, och du har tre timmar på dig tills gästerna kommer.
Känslan när det ringer på dörren, och där står nån med blomkvast i handen.
– Heeej! Vi kom lite tidigt, gör det nåt?
Klockan fyra sparkar och sprakar allsvenskan igång med ett 2000-talsklassiskt kampmöte mellan Kalmar FF och Blåvitt – och ingen är riktigt beredd.
Vi har inte städat bort snön, vi har inte hunnit duka, huvudrätten är inte klar, och här står vi och ska snabbspola en vårsäsong på ett par månader.
Det är den ena känslan.
Den andra är ett vårtjut som Ronja Rövardotter hade varit stolt över.
Vi hör alla invändningarna, men ljudet av en älskad återkomst låter högre. Det sjunger i de nakna trätopparna vid Kalmarsund, det viner kring öronen på Poseidon, det ligger nedbäddat bland fyrverkerierna som kommer att möta AIK:s spelarbuss när den svänger in mot Råsunda imorgon.
Det är som det är, men mest är det premiär. Vi kommer att få se en hel del väldigt dålig fotboll på väldigt dåliga planer de närmaste veckorna, men den som valt allsvenskan för dess spelkvalité och arenastandard har… valt fel.
De positiva trender som finns i allsvenskan finns överallt annars också, det finns försvinnande lite som talar för att vi närmat oss europatoppen eller för att vi kommer att göra det de närmaste åren.
2009 bars allsvenskan av spelare som Iván Óbolo, Jos Hooiveld, Rasmus Elm, Henrik Larsson, Philip Haglund, Pontus Wernbloom, Charlie Davies, Marcus Allbäck, Emil Johansson, Mattias Bjärsmyr, Rasmus Bengtsson och Lolo Chanko.
Ingen av dem är kvar 2010.
Det är stora hål, stora skor att fylla, och jag hoppas att få se unga spelare (som Erik Israelsson i eftermiddag, för att ta en) göra ett allvarligt försök att klara det. Men det är inte avgörande, för allsvenskan handlar mindre om sin kvalité än många som jobbar med den tror.
Allsvenskan är sin mytologi, sin närhet, sin historia, sin igenkänning, sitt ”Klubben tills jag dör” som verkligen betyder något.
Vi gillar serien som man gillar ett syskon. Blir man glad om ens syster blir snygg och framgångsrik? Absolut. Älskar man henne mindre om hon inte blir det? Nä, inte ett dugg.
I eftermiddag åker jag till Kalmar för att se hur vasst det nya FF hunnit bli, om Daniel Sobralense vuxit in i hålet som Viktor och Rasmus Elm lämnade efter sig och om Tobias Eriksson tänkt vara seriens bästa mittfältsterrier. Jag är nyfiken på att se om Pär Ericsson och Tobias Hysén tänkt bli den där dynamiska duon jag är säker på att de kan bli, och vill veta om Alexander Faltsetas kan mer än att kriga.
Nanne Bergstrand vill ha ett lag som kan anfalla på olika sätt, som kan göra mål på många sätt. Olsson och Rehn vill ha ett lag som spelar passningsfotboll, men framför allt ett lag som är ultra-aggressivt.
De spelande, ambitiösa lagen kommer att få en jobbig vår. Jag såg supercupfinalen på Råsunda för en vecka sen, och om Xavi försökt slå en markpassning till Iniesta på den planen så hade bollen studsat över huvudet på Iniesta.
Vårfotbollen kommer att handla om att kombinera aggressivitet med enstaka tekniska prestationer, och i eftermiddag ser vi två av de lag som kommer att klara det bäst. Kalmar och Blåvitt har odlat en hatkärlek de senaste åren, och jag ser fram emot att se dem springa rakt in i varandra med farten från en hel vinter.
Men mest av allt åker jag till Kalmar för att se på kärlek.
Den kommer lite tidigt i år, men det gör ingenting. Kliv på bara.