Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

Ett brev från Desolation Row

"They’re selling postcards of the hanging
They´re painting the passports brown
The beauty parlor is filled with sailors
The circus is in town."

Det var länge sedan jag hade så många tankegångar inför en AIK-fajt att sätta på pränt, och eftersom jag ibland får rejäla anfall av effektivitet ville jag påbörja en del av efter-matchen-krönikan redan under tidig måndag. Problemet blev ju uppenbart – i en tolvpoängskamp som denna, har jag i förväg ingen aning om sinnesstämning och tillhörande infallsvinklar när jag senare har alla nutidsfakta klara för mig. Tyckte dock att inledningsstrofen till Bob Dylans "Desolation Row" passar väl in på atmosfären inför kvällen. Resten av min text, efter detta stycke, formuleras däremot efter eldprovet på Råsunda.

*

Morgonen efter. Först kände jag ingenting. Sedan direkt, före jag slagit upp ögonen, sköljde det över mig. Helvete! Det man sluppit leva med i över tre år var nu ett faktum – torsk mot de onämnbara. För minnesfakiren: förra gången också en ledning som rasade till 1-3. Det som aldrig, aldrig någonsin är rättvist eller acceptabelt. Fotbollstekniskt kanske, men inte kosmiskt.

Men snart lade det sig, ja oväntat snart där på morgonen. En liknelse som man bör dosera med yttersta försiktighet är ändå den om hur folk som blivit skadeskjutna i krig ibland beskriver det: det var faktiskt inte så farligt. Hemskheten låg i rädslan inför. Alfred Hitchcock förstod också det där. Han menade att spänning inte bestod i att en bomb exploderade under ett bord, utan att filmpubliken blev varse dess existens och väntade på briseringen.

Och ett annat geni, Charles M Schultz, var en av serievärldens största vad gäller att med få grafiska penndrag beskriva en känsla. Jag vet inte om han uppfann tricket, men Carl, Gullan och de andra barnen är vad jag associerar till när man ser en tecknad linje till mun, ringlandes upp och ner som guppande frekvensvågor för att beskriva blandade känslor. Exakt så vill jag signera mitt eget anlete efter derbyt.

Jag har full respekt för att en neutral betraktare av matchen upplevde en manifestation i fotbollens dramatik, på den nivå Allsvenskan nu kan förmå att uppbringa sådant. Två lag som blandat och gett hittills, där det ena spelar ut som om det aldrig gjort annat i matchens första tredjedel, och tar ledningen. För att sedan låta pendeln, i vad som för oss förmodligen borde vara en Råsundahistorisk mardrömsminut, svänga över till de andra.

Och detta inramat av en stämning som svensk fotboll faktiskt inte gjort sig förtjänt av. Jag måste säga att jag ärligt tycker, åtminstone ibland, att trätan mellan lagens klackar om det egna och de andras framförande blir kontraproduktiv. Bägge bidrog till att skapa sceneriet. Ok, placerad som jag (frivilligt var) på Norra Övre, mister jag en stor del av upplevelsen från den egna supporterskaran. Tifot nedanför oss, som jag sett i efterhand, var tekniskt sett i superklass.

Så någonstans har jag levt vidare i veckan uppbyggd av en sorts stolthet, även om nollpoängarens sveda då och då, med avtagande intensitet, gör sig påmind. Att ändå stå upp så pass bra med den digra skadelistan, Mats Rubarth hade verkligen behövts för att lösa upp en del anfallsknutar. I ärlighetens namn får väl deras Jonsson ses som kompensation i just den jämförelsen kring kortfristig frånvaro.

Ett derby avgörs allt som oftast med små marginaler, dessa har AIK inte med sig i nuläget. Det har talats mycket internt om att 2006 var flytets år, 2007 tycks bli motsatsen. Jag vill normalisera detta en del. Tycker knappast man kan tala om flyt (förtjänt eller oförtjänt) i hemmamatcherna mot våra två svåraste motståndare förra året. Och i år hade vi Fru Fortuna med oss under Göteborg borta och i första derbyt.

Och att mina olustkänslor planat ut likt en gränsvärdeskurva tycker jag står i paritet med den allmänna reaktionen i AIK :s egna kretsar. Jag hade nog väntat mig betydligt beskare tongångar beträffande våra huvudaktörer, inte minst efter en maj månad som bara bjudit en egentlig förnöjsamhet, och denna ironiskt nog levererad på Stockholms Stadion! Det är svårt att sätta fingret på det där, men i vissa sorters motgångar känner man direkt att leden sluts i stället för tvärtom.

Minns ni skidåkaren Jörgen Brink, och VM-stafetten i Val di Fiemme 2003? Sverige skulle äntligen ta guld, något som var legio på 80-talet men blev till en röd-blå, norsk mardröm på 90-talet. Klar ledning med bara sista skogshanget kvar. Då zoomar tv-kamerorna in en fullständigt i väggen gående svensk. Det givna guldet blev till sand (nåja, brons). I min generation växte man upp med ett antal "förrädare" som hade gjort ungefär samma sorts klantigheter under kamp för den svenska fanan. Som sedan var dömda till spott och spe.

Men av någon anledning som inte gick att ta på, så vann Brink denna gång enbart sympatier. Det var som att själva misslyckandet (om man nu överhuvudtaget kan tala om det när det handlar om mjölksyreinvasion i musklerna) var så flagrant att det blev mänskligt, och genererade empati mer än något annat. Jag tror läsaren anar vart jag vill komma: just så tycks eftermälet ha blivit för Daniel Örlund och dennes 1-2-Rembrandt i måndags.

Och även Rikard Norling har sluppit domedagsbannor, trots att triangelbytet i positionerna för Kenny Pavey, Dulee Johnson och Wilton Figueiredo i andra halvlek knappast var ett genidrag i efterhand. Men andra beslut får också berömmas som framtida investeringar. Robert Åhman-Persson och Pierre Bengtsson ska vara rejält stolta över kämpainsatserna, och tala om nyttig praktik!

Kanske en hedersam förlust, på det snöpliga sätt den nu inföll, i värsta tänkbara mötet, skapar konstruktiva motkrafter? Det har redan pratats om nya supporterinsatser mot Örebro, som motvikt mot befarat publiksviktande. Vi får stoppa tabellanalyser i frysboxen över skolavslutningsperioden - dessa ger faktiskt fortfarande inte så mycket, utan riskerar bara att generera negativa tankespiraler.

Slutligen blev bakslaget om inte överskuggat så i alla fall balanserat av beskedet om Niklas Sandbergs hastiga avresa mot Österled. Vilket gör att AIK på kort tid står på ungefär plus-minus noll i defensiv potential med tanke på den tidigare värvningen av Nils-Erik Johansson. ”Nirres” proffsflykt gav en del olustiga reaktioner, bland annat hos mig själv: "Varför Rumänien av alla ställen?"

Som om det låg ett nedköp inbyggt i själva nationsdefinitionen! Klubblagsstatistiken talar kraftfullt emot detta – Rumänien rankas på tidigare meriter i jämnhöjd med Holland. Ekonomin likaså, för en 29-åring som vill prova sina vingar. Synsättet följer samma mönster som efter schlagerfestivalen. Vi i Västeuropa tror att det är vår egen angelägenhet. Men nu har järnridån sänkts, de stater vi enkelt och dumdrygt avfärdar är nya eller på väg in i EU. Och Allsvenskan är långt, långt efter. Då menar jag självklart inte AIK!

Jo, fotbollstekniskt kanske, än så länge. Men inte kosmiskt.

Tycker jag med min guppande, ledsenglada mun.

"All these people that You mention
Yes, I know them, they’re quite lame
I had to rearrange their faces
And give them all another name
Right now I can’t read too good
Don’t send me no more letters no
Not unless you mail them
From Desolation Row"
- Bob Dylan 1965

Av Stefan Livstedt Läs mer!
Foto: Bildbyrån
[070531]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.

 

 

Läs även

Om matchen

Avskiljare