Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

Goooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooolll!!!!!

Tre poäng är alltid önskat, och för det mesta förväntat. Men sällan har det varit så "krävt" som inför senaste matchen - av flera skäl. Trelleborg hemma ska bara slås. Omdaningarna i truppen, och den tydliga offensiva prägel det gav gör sitt till. Visst var det mycket smart att skruva ner förväntningarna på Los Argentinos, men var det någon Gnagare som på allvar ändå inte lät tillförsikten ackumuleras till en briseringsfärdig fyrverkeripjäs i sitt inre? Och inför dubbelmötet med fjolårets guldkonkurrenter gällde det att flytta fram tabellpositionerna. Men inte minst, här skulle en av de mest lugubra sviter sedan krisåret 2004 brytas – ingen AIK-vinst på Råsunda under tio veckor, mitt under en seriesäsong.

Mina vanliga medmusketörer befinner sig i semestertidens förskingring, så jag saknade lekkamrater för Södra Övre. Det blev därför studiebesök nedåt hos kamrat JG med familj och övrigt följe. Vi har olika preferenser beträffande åskådarpositionernas fördelar, men jag medger att det jag förlorade i allmän överblick för spelet (vilket jag tycker är överlägset på övre läktarna) kompenserades väl av en starkare känsla för matchpulsen. Solen var lagom barmhärtig, även om den sänker sig ner i blickfånget i andra halvlek. Biljettpriset är också något lägre på nedre, (fast jag tryckte ner en försvarlig, oväxlad sedel i tifohinken). Dock saknar jag trappmotionen, jag som låtsas ha blivit träningsnarkoman!

Och jag trodde nog att med juli månads inträde, dålig poängskörd och ett mindre namnkunnigt motstånd skulle vi få komma ner i publiksiffror likvärdiga med De Andra Lagen. Att vi är uppemot 17.000 som hittar rätt är därför klart imponerande i mina ögon. OK – PR-tricket att i pressen utlova nyförvärven i startelvan och det faktum att man fick ta med en gäst på sitt säsongskort hjälpte så klart till, men ändå.

Att en så gedigen klack vägrar låta sången tystna så långt in i ställningen 0-0 är helt suveränt. Det talades efter om att det börjat buas åt de egna. Jag uppfattade enbart frustrationsyttringar mot Trelleborgs maskande eller domarbedömningar, därifrån jag satt. Men visst, är man så många på plats borde väl en del falla ur ramen, statistiskt sett. Eller, som min mormors mor brukade säga när hon stötte på någon besvärlig, udda eller rent av puckad (hon använde gissningsvis inte det ordet) individ: "Ja, ja... det finns alle sorter..."

Visst var känslorna blandade i över en timmes spel. Inledningen gav rysningar av välbehag. Det stod inte på förrän den nya backklippan Nils-Eric "Som sagt" Johansson visade proffskaliber. Den kraftfulla nick-crossen (har ingen annan definition) som frispelade Lucas Valdemarín var superb. Den senare visade i momentet också snabbhet i såväl tanke som fötter, och endast ett skickligt back- och målvaktsspel från skåningarna stod i vägen. Ändå stod det ju snart klart att Ivan Obolo skulle bli matchens profil. Enkla lösningar, varvat med finess. Och äntligen en target player!

Och likväl fanns det ju fog för molokenhet efter 70 minuter. Som så många gånger, ja varje gång hittills i år, så hade intentionerna eroderat bort. Vi är flera som berört detta med fall framåt och steg bakåt, som om hela Gnaget vore en svajmastartist med danande karriär. Att laget kliver ut så håglöst på Råsunda till andra halvlekar måste vara ett mentalt problem och ett coaching-ansvar. Och farten framåt från i fjol saknas. Med bollkära spelare som Wilton Figueiredo och Gabriel Özkan, och bollsäkra sidledsförflyttare som Dulee Johnson och Khari Stephenson blir det ibland måhända för mycket av det goda.

Så visst var det moll i sinnet när jag och JG tittade på varandra och suckade lite uppgivet. Då visste vi ingenting. Att vi blott några magiska minuter senare skulle kyssa sommarhimlen tillsammans med 17.000, och att vi kunnat riva Jerichos murar med segervrålen. Visst hade Trelleborg börjat knäa, men bolluslingen skall ju tryckas in också.

Jag ser Markus Jonsson med bollen drivandes mot mig där jag sitter snett bakom målet. Han har blandat och gett under matchen, hittills saknat 2006 års stabilitet, men nu kommer ett välavvägt, svagt skruvat inlägg mot bortre stolpen. För andra gången i matchen bjuds så den framgångstörstande publiken på en nickprestation som normalt inte skådas i Allsvenskan. Valdemarín känns huvudet kortare än sin bevakare, men med en guttaperkaspänst som för honom till stratosfären får han på en nick mot mål som burväktaren räddar, men inte kan hålla. Gänglig, men smidig likt en katt är radarkompisen Obolo redan där, dansandes i sidled med målet i två steg för att parera bollbanan i luften, och med någon balettliknande pose vinklar han upp den i nättaket.

Jag jublar som de sydamerikanska tv-kommentatorerna brukar göra, men mer som en utandning av ren lättnad. Och visst dånar det över Råsunda, tänk att missmod kan tvättas bort så kapitalt med en enda träff på en läderkula!? Och inte många meter framför mig ser jag den nyanlände frälsarens egna utandning i insikten över vad han åstadkommit.

Jag brukar säga att nervositeten stegrar efter ett ledningsmål, inte minst ett länge efterlängtat sådant. Detta för att man nu har två poäng att förlora i stället för bara en. Alltså, om nu en match skall sluta med en 1-0-seger, så finns det på sitt sätt en önskan att målet faller så sent som möjligt. Nu hann jag tänka att vi har jobbiga 20 minuter framför oss. Kenny Pavey bytte av målpassaren Valdemarín och man hade väl satt sig lite lagom tillrätta efter målet, då ett anfall drogs igång som mer än någonsin hittills under säsongen liknade förra årets tempo.

Özkan, tror jag, gör ett kraftfullt inbryt från högerkanten och trycker in bollen centralt. Den fångas upp av Obolo, som klackar till Wilton, ett för Allsvenskan hittills unikt samarbete mellan Argentina och Brasilien. Wilton på skott, ännu en målvaktsretur. Och Kenny "Raka rör" Pavey har rusat framåt och liggstöter in tvåan. Eldorado! För första gången i år, borträknat en minuts övertid mot BP, har AIK uppnått vad som kan kallas en betryggande ledning. Engelsmannen börjar närma sig det vi minns av honom, och den kaxiga jag-lyssnar-gesten han ger oss på läktaren, precis på samma ställe där Obolo nyss jublat, är magnifik. Och resten blir paradgata och hyllningssång.

Så varför skriver jag detta? Alla som bryr sig vet ju redan resultat och målskyttar, och har säkert fått sig bilder av fullträffarna till livs. Finns inget nyhetsvärde i texten. Dessutom är – borde – 2-0 hemma mot Trelleborg som tidigare nämnts knappast vara något att yvas över, utöver allmän förnöjsamhet. Men att nyförvärven får spela så pass avgörande roller, att en månghövdad publik får se två snygga spelmål efter lång vånda, och att det FORTFARANDE inte är ett omöjligt poängavstånd till toppen, gör att karamellen kan få sugas på en vända till.

Efter slutsignal och spelarnas segerdefilering stöter jag ihop med kamrat Hammarby-M i läktarvimlet, på match med sin son (också M), vilken dock funnit rätt beträffande lagtillhörigheten. Det blir ett par öl och lite fotbollssnack som avfasning efter spänningen. Svårt att inte ryckas med i glädjen, medgav även hammarbyaren, förvisso en tämligen avspänd och alltruistisk sådan.

Slutkläm angående matchen. Ja, det borde varit straff när Nisse Johansson fick bollen på handen. Åtminstone tror jag det, hur är det med bedömning när armen är vid kroppen och boll-söker-hand eller hand-söker-boll ska bedömas? Men trots att detta skedde precis framför mig, på samma yta där jag nu omvittnat två målgörares segerglädje, hann jag aldrig se att det ens var nära hands. Visst, subjektiviteten kan säkert filtrera bort vissa synintryck, det må en psykologisk expert uttala sig om.

Det enda jag kan konstatera är att av flagranta domarmissar vad gäller bollar som uppenbart träffat händer i straffområdena på Råsunda genom åren, så hamnar denna långt ifrån en tio-i-topp-lista. Däremot har nog aldrig som nu en sådan, trots att den knappast kan påstås ha varit matchavgörande (mer än indirekt), förärats så många sidorubriker och instick i texterna i det mediala utbudet. Intressant det där med reporter-Sveriges uppdrag som oberoende granskare. Insikter är en sak, åsikter en annan.

Av Stefan Livstedt Läs mer!
Foto: Magnus Neck
[070705]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.

 

 

Läs även

Om matchen

Avskiljare