Ronny Gustafsson

Ronny Gustafsson var målvakt redan i kvartersklubben Bergsundspojkarna som kom till semifinal i AT-cupen 1958, där man förlorade mot AIK. Större var nog att Ronny så när hade fått spela förmatch till VM-finalen på Råsunda 1958 men på grund av mycket regn ställdes matchen, som spelades två dagar efter Ronnys 11-årsdag, in. Ronny fick nöja sig med att se VM-finalen på plats och få autografer av alla spelare i finallagen.

Från 1959 spelade Ronny Gustafsson i AIK:s pojklag både i fotboll och ishockey. I den senare sporten slutade han redan vid 15 års ålder men tog då istället upp handboll. Han stod där i IF Rutgers division 3-mål som 15-åring och 1966 var Ronny med och blev nordisk juniormästare. Han var då juniorlandslagets förstemålvakt före senare stormålvakten Frank Ström. Men högre upp än division 2-spel med Umeå IK, under militärtjänsten i samma stad, blev det aldrig i handboll.

Efter ett mellanspel i Reymersholms IK blev Ronny AIK:s förstemålvakt 1969. De två föregående åren hade präglats av stundtals bra AIK-spel men mindre goda målvaktsinsatser. AIK:s tränare 1967-68 Ingemar Ingevik har sagt att "med en bra målvakt hade AIK kommit riktigt högt både 1967 och 1968". 1969 fick AIK en målvakt som med tiden skulle bli riktigt bra.

Ändå började det allsvenska spelet oturligt. Under den allsvenska debutsäsongen fick Ronny en båtbensskada och var borta i åtta veckor. Men sedan gick det bättre. På fem säsonger, 1970-74, missade Ronny bara tre allsvenska matcher och han utvecklades till en landslagsmålvakt. 1974 togs han ut till en 40-mannatrupp inför VM och många tyckte nog att Ronny också skulle haft en plats i den slutgiltiga 22-mannatruppen. Han fick revansch under hösten då han gjorde två A-landskamper (mot Norge på Nya Ullevi och mot Tjeckoslovakien i Bratislava). Han var dessutom reserv i tre landskamper och han fick provspela med Hamburger SV. Samtidigt hade det gått mycket bra för AIK. 1972 kom laget tvåa, en poäng efter Åtvidabergs FF och 1974 återupprepades den bedriften, nu efter Malmö FF.

Mer än 30 år senare framhåller Ronny att Börje och Yngve Leback var den kanske främsta orsaken till att det gick så bra för AIK under dessa år.
- Lebackarna var en stor tillgång inte bara på planen utan också vid sidan om. Vi hade roligt och bröderna Leback såg till att vi aldrig hade tråkigt.

Framgångsåren bröts dock av våren 1973 då det gick illa för AIK som länge låg farligt nära en nedflyttningsplats. Men Ronny vet vad som gick fel då:
- Målsättningen var att ta guld 1973 och AIK hade anställt en medeldistanstränare från Mälarhöjden. Vi fick vila någon vecka på hösten och sedan var det massor av långlöpningar på Järvafältet. Allt detta springande var inte roligt. Det ledde till att ingenting blev kul och resultatet blev därefter.

1974 blev den bästa säsongen i Ronny Gustafssons karriär. Och ändå hade han problem med en knäskada som han hade fått redan tidigt på våren, efter en kollision med Tommy Svensson i april. Ronny spelade många matcher på sprutor och knäet, ett uttänjt ledband, blev aldrig bra. Vintern 1974-75 tränade Ronny upp det skadade knäet med följd att det andra knäet, som han inte hade tränat lika bra, gick sönder. Så både 1975 och 1976 blev besvikelser för Ronny som också fick se en tilltagande konkurrens från Leif Karlsson. Efter att ha försökt ytterligare en tid gav Ronny Gustafsson upp sin elitkarriär 1977, mycket beroende av knäskadorna.

Ronny Gustafsson var mycket reaktionssnabb och spänstig men kunde ha haft nytta av att vara åtminstone tio centimeter längre. Då hade han kunnat dominera straffområdet på ett bättre sätt.

Ronnys två största fotbollsminnen härrör sig från dels AIK:s fjärran östern-turné till Indonesien 1975 och dels när Ronny fick träna i två veckor med West Ham i februari 1976 sedan han fått ett stipendium via Bernt Rosqvist på Dagens Nyheter. Roligast var finalen på de två veckorna då Ronny fick vakta målet i en testimonium match för Frank Lampard inför 40.000 åskådare. Ronny fick då spela tillsammans med George Best, Bobby Moore, Jimmy Greaves med flera.

Ronny följer AIK på nära håll även efter den aktiva karriären. Han är med i AIK-ringen (en församling av gamla AIK-spelare) och han går och tittar på många matcher. Och Ronny har synpunkter på AIK:s debakel under 2004:
- Med det laget AIK hade ska man inte åka ur. Det är ofattbart att man kunde förlora med 0-3 mot Örgryte.
- Det har blivit för mycket stålar. Det har funnits för lite AIK-hjärta i laget. Men jag vet att Sanny Åslund, som jag har spelat flera år tillsammans med, är en kanonkille. Finare kille än Sanny finns inte.

Ronny menar ändå att AIK nu, våren 2005, är på rätt väg när man börjat om på nytt med bland annat en ny tränare. Han jämför med hur det var under hans tid när Lennart Johansson, då ordförande i AIK, var med på träningar och träningsläger och var som en av grabbarna i laget för att sedan ta på sig kostymen och umgås med höjdarna i Fotbollförbundet och näringslivet.

Ronny Gustafsson spelade sammanlagt nästan 18 år i AIK, från pojk- och ungdomslag via C-lag, B-lag och upp till A-laget. Att ha spelat i alla tänkbara AIK-lag är något som Ronny är mycket stolt över. Det är inte många som slår 18 år i AIK. Jim Nildén är en (med totalt 20 år som spelare i AIK) och Jim beskriver Ronny så här:
"En mycket duktig målvakt, ett naturbarn, men också en spelare som ställde krav".

Ronnys fru Mona var, som målvakt, en av AIK:s pionjärer i AIK:s damfotboll kring 1970 när AIK startade upp sin damfotboll. Ronny Gustafsson själv har fortsatt att hålla igång efter den aktiva karriären. Han spelade många år i AIK:s veteranlag i fotboll. 1991 blev han svensk veteranmästare i handboll med IF Rutger. Men sedan även ryggen började krångla 1992 har det mesta vad gäller aktiv idrott handlat om golf där Ronny har 10 i hcp.

Till sist en historia från AIK:s träningsläger i Vejle 1975, med Keith Spurgeon som tränare. Ronny hade fått problem med ena knäet efter lite basketspel och fick, mitt under träningslägret, hela benet gipsat. Samtidigt hade tränare Spurgeon förbjudit spelarna att gå ut på kvällarna, han hade till och med låst dörrarna till de baracker där man bodde. Men ett antal spelare, inklusive Ronny Gustafsson, försökte smita ut genom ett fönster och Ronny, med sitt gipsade ben, hade fullt upp med att bara komma ut genom fönstret utan att fastna. Spurgeon upptäckte förstås det hela och dagen efter fick spelarna veta att de levde.

Text: Anders Johrén (2005)