Arne Lundqvist

För den unge Arne Lundqvist kretsade mycket runt fotboll. Det var fotboll på skolraster och fotboll med tennisboll hemma på tomten i Upplands Väsby och så småningom började Arne att spela i Väsby IK. Inte som målvakt utan som utespelare, på de allra flesta platser. Först 1953, 17 år gammal, ställde sig Arne för första gången i målet, då som spelare i PUB:s korplag.

Arne blev kvar i målet även i Väsbys juniorlag varifrån han värvades till IFK Stockholm 1954. Men bara året senare fick Axel "Massa" Alfredsson, lagledare i AIK och chef på PUB, upp ögonen för IFK Stockholms, och PUB:s korplags, målvakt. Massa värvade över Arne till AIK som gjorde sin första träning med sin nya klubb i oktober 1955. Och bara månaden senare fick Arne följa med AIK på den turné som gick till Barcelona, Gibraltar, Oran, Alger och Kanarieöarna.

Första stopp på resan var Barcelona och match mot FC Barcelona på Los Cortes (det var innan Nou Camp var byggt). Gösta Köhlström var AIK:s förstemålvakt och vid sidan av planen fick Arne Lundqvist som andremålvakt se AIK ha ledningen med 2-1 när Köhlström blev skadad i 65:e minuten. In i målet kom då en 19-årig Arne Lundqvist, som bara varit målvakt i drygt två år. Arne fick alltså debutera mot världslaget FC Barcelona. AIK, och framför allt Kurt Hamrin, fortsatte att imponera. Kurre fintade ideligen bort sina backar och serverade målpassningar på löpande band. 2-1 blev 4-1 innan Barcelona kunde reducera till 4-2. AIK satte definitivt punkt för matchen med ett 5-2 mål i slutminuten. Arne Lundqvists debut var avklarad.

Arne Lundqvist spelade också bandy för AIK. Han var 1956 reservmålvakt i det lag som spelade i Allsvenskan även om Arne aldrig fick beträda isen i en allsvensk match. Efter ett uppehåll 1957 fortsatte han i B-laget 1958 och 1959. Men det var fotboll som var sporten nummer ett för Arne. 1957 gjorde han sin allsvenska debut mot IFK Göteborg på Råsunda. Matchen slutade 1-4 och Arne fick "godkänt, men inte mer", enligt honom själv 45 år senare.

1958 var Jörgen Ekengrens stora år som AIK-målvakt och Arne var förpassad till B-laget. 1959 fortsatte Jörgen att imponera fram till en aprilmatch mot IFK Norrköping där Jörgen blev så allvarligt skadad att han aldrig kom tillbaka som stormålvakt. Därmed fick Arne chansen i AIK:s allsvenska lag och den första matchen, 1-3 mot Örgryte IS var "godkänd, målen gick inte att göra så mycket åt".

Från maj 1959 till juni 1966 missade Arne Lundqvist bara fem allsvenska matcher, tre på grund av skada (tum- och handskada) och två på grund av sjukdom. 1961 åkte AIK ur Allsvenskan med ett enligt Arne "inte tillräckligt bra lag". Fast marginalerna var samtidigt emot AIK. I sista omgången låg AIK före Hammarby IF och det skulle räcka med Hammarbyförlust mot IFK Göteborg eller AIK-seger mot Degerfors IF. Hammarby kom tidigt i 0-3 underläge och AIK:arna slappnade av på Stora Valla i Degerfors. Men Hammarby kom närmare, 1-3 och 2-3, när Degerfors fick en straff efter att Bruno Nyberg fällt en Degerforsanfallare. Straffen gick i mål och när AIK spelade av bollen efter målet kom samtidigt 3-3 upp på anslagstavlan för Hammarbys match. Sista kvarten var en enda lång AIK-press. Bengt Westerberg missade öppet mål och AIK hade flera målchanser innan Degerfors kunde kontra in 2-0. Arne var chanslös på båda målen, straffen gick stolpe in och 2-0 målet sköts från friläge upp i nättaket. "Godnatt AIK", minns Arne att han tänkte.

1962 skulle AIK tillbaka till Allsvenskan och satsade hårt för att lyckas. AIK vann sin division 2 serie relativt enkelt men i kvalserien blev det värre. Inför sista matchen mot IS Halmia på neutral plan i Malmö var AIK tvunget att vinna med lika mycket som Landskrona BoIS skulle vinna sin match mot redan avsågade IFK Holmsund. Landskrona vann med 3-1 och när slutsignalen gick i den matchen stod det 1-0 till AIK. Men den matchen hade avbrutits någon minut när en överförfriskad Landskronasupporter(!) hade sprungit in på planen. Domaren hade därför lagt till någon minut och när matchen gick in på sina sista skälvande övertidssekunder var Arne Lundqvist inställd på ytterligare ett år i division 2. Men plötsligt hamnade bollen mitt emellan två Halmiaförsvarare som båda avvaktade och Benny Söderling utnyttjade situationen och stormade in 2-0. Vild AIK-glädje, domaren blåste av matchen direkt efter Halmias avspark och AIK var tillbaka i Allsvenskan! Det var Arne Lundqvists härligaste AIK-minne.

1963 blev sedan ett roligt år, speciellt för Arne Lundqvist som i målet bara släppte in 28 mål, minst av alla i Allsvenskan. AIK slutade trea, det bästa resultatet sedan 1947. Arne började nästa säsong, 1964, svagt men blev allt bättre under året. Han var då så bra att han blev reservmålvakt i Sveriges VM-kvaltrupp mot Västtyskland. Och året efter kom Arnes största stund som målvakt i och med debuten i A-landslaget. Matchen mot Brasilien på Råsunda slutade visserligen 1-2 men Arne kan knappast lastas för förlusten. Och han fick vid ett tillfälle en vänlig, uppskattande klapp på axeln av självaste Pelé.

1966 började motgångarna. Arne blev sjuk inför en tipscupmatch och Gunnar Lund, norrlänningen, ersatte. Han gjorde det så bra att han behöll platsen i målet och Arne fick spela i reservlaget hela hösten 1966. Och när så den lovande Leif Hult kom till AIK inför 1967 ansågs Arne inte behövas i laget. Den efterkloke kan fundera över hur vist det beslutet var när man vet att Ingemar Ingevik, AIK:s tränare 1967-68, menade att AIK kunde ha varit med i guldstriden båda åren, bara laget haft en bra målvakt! Varken Gunnar Lund eller Leif Hult gjorde någon succé i AIK.

Arne Lundqvist gick till IK Sleipner (som betalade 10.000 kronor i övergångssumma till AIK) men han bodde hela tiden kvar i Stockholm. 1969 hade dock AIK insett att varken Gunnar Lund eller Leif Hult höll måttet som allsvensk målvakt och Arne kallades åter in under AIK:s fana för att AIK inte skulle stå och falla med den nye och lovande Ronny Gustafsson. Det var meningen att Arne skulle göra come-back i höstmatchen mot Djurgården men dagarna före hade Arne sträckt ryggen i samband med att han skulle flytta en frysbox på landet. Arne fick istället vänta någon vecka och spelade sedan de fem sista matcherna för säsongen. De var inte vilka matcher som helst då AIK kämpade för att rädda nytt allsvenskt kontrakt. Kontraktet säkrades i bortamatchen mot Östers IF, en match som Öster dominerade fullständigt och bara turen, och Arne Lundqvists målvaktsspel, räddade AIK kvar i matchen. I sista minuten kastade Arne ut bollen till Curt Edenvik som satte fart bort mot Östers straffområde, där AIK knappt varit på hela matchen, där Curt blev fälld med straffspark som följd. Kurt Andersson lade iskallt straffen i mål och AIK var i praktiken klart för allsvenskt spel även 1970.

Arne Lundqvist var kvar i AIK även 1970 (det första året han fick ett riktigt kontrakt med AIK, på 600 kronor per månad), men nu var Ronny Gustafsson den givne förstemålvakten. Arne spelade några matcher i Tipscupen och avslutade AIK-karriären med att vinna en cupmatch borta mot IFK Norrköping med 3-1. Efter den aktiva karriären fortsatte Arne som målvaktstränare i AIK under hela 1970- och en bit in på 1980-talet.

Arne Lundqvist var den vältränade, träningsvillige målvakten som hade de tre "S:en". Styrka, smidighet och spänst bildar grunden för en bra målvakt. Arne hade dessutom spelsinnet, ett spelsinne som den legendariske AIK-målvakten Gustav Sjöberg hade till fulländning. Arnes svaghet var att han kunde vara något ojämn vilket ibland ledde till ett svagt självförtroende.

AIK har fina traditioner på målvaktssidan med en mängd stora målvakter. Arne Lundqvist är den samlande länken för alla dessa målvakter. Han hade Gustav Sjöberg, AIK:s mest legendariske målvakt genom tiderna, som lagledare och målvaktstränare under några år kring 1960. Han efterträdde Jörgen Ekengren som så oturligt fick en lovande karriär stoppad av en skada. Arne var själv målvaktstränare för Ronny Gustafsson, Leif Karlsson och Bernt Ljung. Från läktaren har han sett Magnus Hedman och Mattias Asper växa ut till världsmålvakter. Och som affärsbiträde på PUB fick han en dag i slutet av 1950-talet besök av en äldre gentleman som hette Eivar Widlund. Det tog en stund innan Arne insåg att han faktiskt hade besök av AIK:s förste stormålvakt som ledde AIK-försvaret i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Vid sidan om fotbollen har Arne jobbat större delen av sitt arbetsliv inom kontorsmaskinbranschen. Han hade också under sin fotbollstid en hel del fotomodelljobb. Han gjorde bland annat reklam för kläder, sköljmedel och frukostflingor. Han lämnade arbetslivet 2000 och fyller därefter sin tid med familjen, AIK, sommarstället på Gräsö och all annan idrott som TV och andra media bjuder. Arne försöker se de flesta av AIK:s hemmamatcher, förutom när vistelsen på sommarstället försvårar Råsundabesök. AIK, och idrotten, har varit en stor del av Arne Lundqvists liv. Eller som han själv säger: "Idrotten ger glädje".

Text: Anders Johrén (2002)