Lennart Backman

Lennart Backman har för evigt etsat sig kvar i mångas AIK-hjärta. På 50- och 60-talet tjusade Lennart den svenska fotbollspubliken i allmänhet och AIK-anhängarna i synnerhet med sitt publikfriande och vinstgivande spel.

- Även om det är en generationsväxling i supporterskaran finns det en kader som fortfarande känner igen mig och gärna kommer fram och pratar gamla minnen, säger Lennart med ett leende, när han vårvintern 2001 tar emot på spanska solkusten, där han tillsammans med hustrun Ann-Britt tillbringar större delen av vinterhalvåret.

Lennart värvades våren 1957 från moderklubben Skellefteå IF till IFK Norrköping av den legendariske ledaren "Nalle" Halldén.

Som ett tämligen oprövat kort bland flera landslagsmän i sitt nya klubblag slog Lennart igenom med dunder och brak, vilket ledde till att han själv fick dra på sig landslagströjan. Debuten ägde rum 25 maj 1958.

- Vi spelade landskamp mot Schweiz som förberedelse inför hemma-VM. Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig.
- Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår. Skadan visade sig vara så allvarlig att jag missade VM och blev borta från fotbollen ett halvår framöver.

När Lennart väl var återställd fullföljde han säsongen med IFK Norrköping innan han flyttade till Solna och AIK.
- Jag fick ett bra erbjudande och dessutom möjligheten till ett bra jobb på Bonniers Fastigheter vid sidan av fotbollen så det var inget svårt val, säger Lennart, som har många intressanta minnesbilder att delge AIK-supportrarna.
- Det starkaste minnet jag har från mina tio säsonger med AIK var när vi 1962 vann division två norra och kvalspelade för en plats i Allsvenskan. Vi hade slagit Holmsund och förlorat mot Landskrona. Och för att greja den allsvenska platsen var vi tvungna att besegra Halmia med lika många mål som Landskrona skulle besegra Holmsund med i sista matchen.
- Matchen spelades i Malmö och jag hade lyckats ge oss ledningen med 1-0, men det skulle inte räcka (Landskrona vann sin match med 3-1). När det återstod tre minuter av matchen sprang en Landskrona-supporter in och placerade en fana med deras klubbmärke på mittplan, eftersom de just då var klara för Allsvenskan.
- Men det tilltaget gjorde att domaren stoppade klockan och att vi kunde mobilisera nya krafter och få till det avgörande målet genom Benny Söderling, som därefter döptes om till "Guldfot".

- Indirekt hade alltså den där Landskrona-supportern stor del i att vi åter lyckades ta steget upp i Allsvenskan, skrattar Lennart, som var mycket allsidig i sitt idrottsutövande och förutom att han var landslagsman i fotboll även representerade Sverige i bandy.
- Under min tid i IFK Norrköping och även under mina första år i AIK spelade jag bandy för Katrineholm. På den tiden gick det bra att kombinera idrotter och jag spelade vänsterhalv i bandylandslaget.

Lennart gjorde sin sista fotbollslandskamp 1966 och två år senare slutade han i AIK. Trots en mängd förfrågningar från andra föreningar att fortsätta som spelare alternativt tränare valde han att avböja alla förslag. Kvällstidningarna drog på med rubriker som att "Backman lämnar fotbollen för Gud".

- Att jag är med i Jehovas Vittnen hade inte så stor del i mitt beslut att sluta med fotbollen. Jag var trots allt 34 år och hade kanske kunnat fortsätta några säsonger till, men jag ville vara en fri människa, säger Lennart och utvecklar sitt resonemang.
- Idrotten har gett mig så oerhört mycket, men att engagera sig som tränare skulle innebära att jag skulle binda upp mig ännu mera och det är ingenting som jag så här i efterhand har ångrat.
- Efter att jag slutade med fotbollen spelade jag en del squash. I och för sig på motionsnivå, men det blev ändå några segrar i Bonniers företagsmästerskap, säger han inte utan en viss stolthet i rösten.

Numera inskränker Lennarts motion till långa promenader, vilket gör att han fortfarande håller sig i hygglig form. När Lennart och Ann-Britt är hemma i Sverige bor de i sitt hus alldeles i närheten av Fotbollsstadion i Råsunda och dagens AIK följer Lennart när han har möjlighet.
- Jag brukar emellanåt gå och titta när AIK spelar eller om det är någon landskamp. Efter att ha varit aktiv i AIK i så många år sitter det i ryggmärgen att följa sitt favoritlag.

I hemmet i Spanien står TV:n ofta på med någon sportkanal och allt som oftast blir det matcher från den spanska ligan eller någon av de europeiska cuperna som avnjuts.
- En spelare som Luis Figo är en fröjd att skåda. Han vågar utmana och bryta mönstret och ofta blir det farligheter när han är inblandad, säger Lennart och kanske ser han någonting i portugisen som stora delar av fotbollssverige såg i honom själv när det begav sig.

Text: Shubhajit Tino Dutt (2001)