Lennart Johansson in memorium

Lennart Johanssons själ blev tidigt svart och hans hjärta guldkantat. Han har i många intervjuer vittnat om hur han i unga år cyklade från hemmet i Åkeshov i Bromma till Råsunda för att se sitt kära AIK.

I början av sextiotalet blev Lennart engagerad i AIK:s bandysektion, först som lagledare men redan 1963 insåg vårt bandyfolk hans ledarpotential och utsåg honom till sektionsordförande.

I inledningen av sextiotalet var AIK i brant utförsbacke; fotbollslaget hade åkt ur allsvenskan och enda laget i högsta serien 1961 var det nyuppflyttade hockeylaget. Ekonomin var körd i botten. Vid den här tiden hade klubben bara en stor intäktskälla – publiken. Medlemsintäkterna var små, eftersom AIK ända fram till början av sextiotalet var en klubb endast för de invigda och kunde därför bara räkna ett tusental medlemmar.

Det var en brytningstid, där alltfler idrotter och klubbar började omvandlas från idylliska verksamheter till det som skulle komma att bli den moderna men också alltmer kommersialiserade idrotten.

På AIK:s årsmöten talades om konkurs och 1967 tillträdde Lennart Johanssons ”katastrofregering”. Lennart tog över som ordförande inte bara i fotbollssektionen utan också som ordförande för hela klubben.

Där började på allvar Lennarts karriär som AIK-ledare och senare ledare i svensk fotboll; vilket senare skulle leda till posten som ordförande för Uefa. Läs mer om detta HÄR.

Med sina 14 år som klubbens ordförande är Lennart vår ”meste” ordförande. Det blev inga glansår, vi fick nöja oss med två stora silver i fotboll 1972 och 1974 samt ett silver i hockey 1968. Men Lennart gjorde något ännu viktigare, han höll ihop klubben, red ut konkurshoten och han ledde omvandlingen från det nämnda idylliskt småskaliga till en blivande, modern toppklubb.

Bland det sista Lennart gjorde som ordförande var att initiera en stor organisationsutredning, som lade grunden till våra framgångar på 80-talet.  Ett annat exempel på Lennarts nytänkande var att han lotsade in vår första kvinna i huvudstyrelsen.

Lennarts långa tid som ordförande gav inte bara plus; han fick utstå kritik för att ”klänga sig fast vid makten”. Det finns dock ingen anledning att misstro Lennarts egen förklaring till de sista åren; han var helt enkelt inte beredd att avgå förrän en bra efterträdare kunde ta över klubban. Lennart var i hög grad delaktig i arbetet med att finna denne ledare i form av Carl-Erik Hedlund, en värdig efterträdare.

En av Lennarts bästa sidor var hans förmåga att få personer i hans närhet att känna sig sedda; han kunde minnas trivialiteter som han nämnde många år senare och som fick oss att tänka: ”Kommer Lennart ihåg det, som jag sade/gjorde då”.

Lennart tog de tillfällen som bjöds för att stimulera våra ledare. Ibland gick han runt på Hovet och hälsade på våra förtroendevalda, ungdomsledare och souvenirförsäljare; alla som jobbade för AIK skulle känna att de var viktiga. Han gjorde inte bara symbolhandlingar för ungdomsverksamheten utan var i hög grad också delaktig i en omfattande satsning på klubbens ungdomsverksamhet.

En annan sida som vi i hans närhet hade glädje av var hans stora humor och goda humör. Hans hjärta var, i dubbel bemärkelse, guldkantat.

När Lennart så småningom gjorde karriär i svensk och europeisk fotboll var han alltid angelägen om att inte uppfattas som en pamp; han hade inga behov av extravaganser, vilket är alltför vanligt inom den internationella idrottens högre sfärer; han trivdes nog bäst när han fick snacka fotboll med gamla AIK-spelare.

Så pamp han var tog han med sig mycket av sin känsla för och sina kunskaper om folkrörelseidrott in i den europeiska toppfotbollen. Det var ingen lätt match att vinna gehör för Champions League bland de stora klubbarna, som hade starka planer på att bryta sig ur Uefa och bilda en egen liga. Lennart lyckades göra storklubbarna nöjda, trots att de tvingades dela med sig av de enorma summor som CL inbringade till de mindre klubbarna. Efter alla år som ledare i den svenska idrottsrörelsen hade Lennart med sig insikten om att näringskedjan bör hänga ihop.

Den starka position Lennart hade i vår klubb gjorde att han även efter tiden som ordförande ropades in vid interna kriser; ibland tog han själv initiativ till insatser för att samla klubben. Givetvis avtog denna pondus när år lades till år, och vi som är engagerade i AIK:s väl och ve famlade förgäves efter en liknande enande kraft, när det var bråk.

Lennart höll så ofta han kunde fram sin relation till AIK, och det har varit med stor stolthet vi AIK:are har följt Lennarts enastående bana, från enkel bandyledare till ordförande i Svenska Fotbollförbundet (1985-1990) och därefter ordförande i Uefa (1990-2007). Sveriges störste idrottsledare genom tiderna, en genuin AIK:are.

Lennart har delat ut många pokaler, men den överlämning han gillade bäst var nog när han, som hedersordförande i AIK, fick lämna pokalen med sitt eget namn till klubben i hans hjärta i Kalmar i höstas.

Undertecknade verkade i olika funktioner tillsammans med Lennart i AIK.

Vi kommer alltid att sakna dig, Lennart.

Sune Hellströmer, Kamratklubben gamla AIK:are
Börje Leback, AIK-Ringen, fd lagkapten i AIK Fotboll
Annika Engström, hedersledamot i AIK
Urban Dahlberg, AIK:s historikgrupp